.png){kind=logo}
Har man orkat läsa "About us" sektionen, och det har man säkerligen inte, så vet man redan att jag har arrangerat mingel i över tre år. Minglen började som en ideell grej, sen tillkom en liten avgift, nu är det en del av en företagsidé. Ett pyttelitet företag. Men ändock ett företag!
Erfarenheten finns i alla fall. Under denna period har jag träffat hundratals olika människor. Allt från människor som bara dykt upp en gång till stabila stammisar. Minglen har varit till för slutna grupper. En plats för människor som har fått chansen att vara den de är på riktigt. En del har kodat sig som HBTQ-personer, men långt ifrån alla. Jag är själv en del av HBTQ men fann ibland att även denna grupp hade väldigt old school-normer som helhet. Jag kände inte tillhörighet där. Så jag hittade en annan liten väg.
Tyvärr är det så att det inte finns nån gruppering som är alltjämt välkomnande. Men jag försöker skapa en sån plats. Det är ibland ett orimligt mål, men jag vill inte att någon ska känna sig utanför. Det finns en vän eller en partner för alla. Det gör verkligen det. Jag skulle vilja dela allt som fanns i mitt huvud bara för att verkligen övertyga om att det är så.
En del är bara inte så bra på att sälja sig själv. Att säga rätt sak vid rätt tillfälle. Att kunna formulera sig i skrift eller verbalt. Jag är själv ganska dålig på att prata. Orden kommer ut lite fel, grammatiken blir inte rätt, det går för fort och jag har en egen stil som ibland upplevs som udda. I bästa fall kan det ses som charmigt, annars inte. Men att skriva, är min största tillgång.
Jag får ofta frågan om hur gamla människorna på minglen är. Hur många killar. Hur många tjejer. Alla sifferfakta ska liksom petas in i människors egna lilla algoritmer och sorteras i nåt slags behov av att räkna ut resultatet av en kväll på förhand. Allt ska sorteras! Jag tror inte på sånt. En siffra säger ingenting. Jag söker sköna människor som kommer tillföra någonting. Det krävs lite fingertoppskänsla att få till det där lilla extra. Forma en grupp. Först är det som en lerklump men efter tre träffar när några har setts flera gånger ser man att den där gråa lermassan faktiskt börjar likna en liten snigel med en gullig liten svans. Det får ta sin lilla tid.
Tiden finns inte när man går på one on one dejts eller speedejting. Man pressas till att snabbt svara på om man vill ses igen och påfallande ofta blir svaret nej eftersom det inte finns tillräckligt mycket där. På ett mingel pressas man inte in i awkard situationer. Man kan välja att stå vid sidan av, eller mitt i smeten. Man måste inte hälsa på alla, men man kan om man vill. Frihet är väl ändå den största makten som vi har? Mera sånt.